october

so the morning light can shine on you

when i was just a stone

"no man is an island, this i know

but can't you see?

maybe you were the ocean when i was just a stone"

bra annorlunda

första tanken, "nej, inte förstöra kanske världens vackraste låt!". men jag blev häpen. för jag tycker om den. den är bara bra annorlunda. annorlunda bra!

depth over distance

"and the tree of ours may grow tall in the woods

but it's the roots that will bind us here

to the ground"

go get your ticket

heart & shoulder

Wanna cry for you
Would it do any good?
If I rained for you
It would just be water
And the night's with you
And the storm's in your hand
And you're down and you're down
And I can't lift you

I'm powerless to change your world
I'm powerless to stop the hurt

I'll give you my heart, give you my shoulder
Give you my heart, give you my shoulder

Wanna run for you
Would it do any good?
If I flew for you
You would still be standing
And it's hard watching
'cause I'm part of you
And it's hard not to
Not to know what I can do

I'm powerless to change your world
I'm powerless to stop the hurt
I'm trying hard to be your tower of strength
I'm trying hard to bring you back to joy
I'll give you my heart, give you my shoulder
Give you my heart, give you my shoulder 

When the night just cuts you through
And the dream is lost to you
When you're worried and confused
I will give you my heart give you my shoulder

katie herzig

säger det på svenska

3 svenska album 

som kommit att betyda mycket för mig

under detta år

hösten

vintern

våren

vad sommaren för med sig 

återstår att se

se pitäis sanoa klick...

otroligt roligt att kolla fotoalbum från tiden då ett klick verkligen betydde klick o då man faktist framkallade de 24 fotona som råkat att fastna på filmrullen utan att veta resultatet. visst har digikameratiden underlättat mycket, bidragit med många praktiska funktioner och gett oss alla möjliga vackra, välkomponerade och lyckade foton... men.

ibland kommer jag på mig själv att sakna dom där icke perfekta fotona... när någons arm just i klickandets ögonblick råkade befinna sig framför objektet. när det enda som syntes var en fot och ett halvt ben eftersom det klickade i misstag då man höll kameran vänd neråt. när kompisarna hade dom där hysteriskt roliga o misslyckade minerna. när motljuset var så starkt att man bara kunde ana skuggor av det man så gärna ville föreviga. när handen darrade så av nervositet att man sen måste gissa sig fram till vems den suddiga profilen egentligen var. när alla foton framkallades, inte bara de bästa och perfekta. när foton fick vara som dom var och inte behövde redigeras till glansbilder.

ja, nog fanns där en helt annan charm. charmen i att få ha skavanker. o ändå ha en plats i fotoalbumet.