hittade den lite av en slump. har aldrig förr hört om vare sig låten eller bandet. men nu är den helt plötsligt kvällens mest spelade låt hemma hos mig. och vad är väl bättre än det en kall snöig decemberkväll som denna?
det finns musik som får mig både att skratta och gråta samtidigt. musik som får mig att känna så otroligt mycket. det kan va att rue royale hamnar i den kategorin.
”If it falls your lot to be a street
sweeper, sweep streets like Michelangelo painted pictures, sweep
streets like Beethoven composed music, sweep streets like Leontyne
Price sings before the Metropolitan Opera. Sweep streets like
Shakespeare wrote poetry. Sweep streets so well that all the hosts of
heaven and earth will have to pause and say: Here lived a great
street sweeper who swept his job well.
If you can't be a pine at the
top of the hill, be a shrub in the valley. Be the best little shrub
on the side of the hill. Be a bush if you can't be a tree. If you
can't be a highway, just be a trail. If you can't be a sun, be a
star. For it isn't by size that you win or fail. Be the best of
whatever you are.”
första tanken, "nej, inte förstöra kanske världens vackraste låt!". men jag blev häpen. för jag tycker om den. den är bara bra annorlunda. annorlunda bra!
Wanna cry for you Would it do any good? If I rained for you It would just be water And the night's with you And the storm's in your hand And you're down and you're down And I can't lift you
I'm powerless to change your world I'm powerless to stop the hurt
I'll give you my heart, give you my shoulder Give you my heart, give you my shoulder
Wanna run for you Would it do any good? If I flew for you You would still be standing And it's hard watching 'cause I'm part of you And it's hard not to Not to know what I can do
I'm powerless to change your world I'm powerless to stop the hurt I'm trying hard to be your tower of strength I'm trying hard to bring you back to joy I'll give you my heart, give you my shoulder Give you my heart, give you my shoulder
When the night just cuts you through And the dream is lost to you When you're worried and confused I will give you my heart give you my shoulder
otroligt roligt att kolla fotoalbum från tiden då ett klick verkligen betydde klick o då man faktist framkallade de 24 fotona som råkat att fastna på filmrullen utan att veta resultatet. visst har digikameratiden underlättat mycket, bidragit med många praktiska funktioner och gett oss alla möjliga vackra, välkomponerade och lyckade foton... men.
ibland kommer jag på mig själv att sakna dom där icke perfekta fotona... när någons arm just i klickandets ögonblick råkade befinna sig framför objektet. när det enda som syntes var en fot och ett halvt ben eftersom det klickade i misstag då man höll kameran vänd neråt. när kompisarna hade dom där hysteriskt roliga o misslyckade minerna. när motljuset var så starkt att man bara kunde ana skuggor av det man så gärna ville föreviga. när handen darrade så av nervositet att man sen måste gissa sig fram till vems den suddiga profilen egentligen var. när alla foton framkallades, inte bara de bästa och perfekta. när foton fick vara som dom var och inte behövde redigeras till glansbilder.
ja, nog fanns där en helt annan charm. charmen i att få ha skavanker. o ändå ha en plats i fotoalbumet.
på tal om det. idag informerade en jobbarkompis åt mig, där jag stod med den nyss köpta chokladplattan i handen, att choklad innehåller kackerlackor. japp, de trivs så väldigt bra på kakaobönorna att de lämnar spår av sig i den choklad som vi sen äter. jag grimaserade mig och tittade lite skeptiskt på min chokladplatta.
klockan visar 03.45 och av nån anledning lyser sömnen fortfarande med sin frånvaro. det är tyst i huset. ute har det redan börjat ljusna. jag tar fram min chokladplatta, lyssnar på lite jonathan och har det rätt så bra. och kackerlackorna ja, dom e nog redan glömda.
Jag har redan lyckats lyssna slut på månadens 10 gratistimmar på spotify, till stor del pga denna nya bekantskap. Jag snubblade över hans sida, stannade till och lyssnade. Lyssnade lite till. Och lite till. Och lite till...
jag gläds och fascineras över det första gröna skottet som tittat fram i min lilla trädgård. vem kunde ana att det låg gömt där under allt gammalt och dött? det som krävdes var att nån satte sig ner på knä och försiktigt tog bort allt gammalt bråte. och se, där under fanns själva livet i form av en ljusgrön knopp. så liten, så spröd - men ändå så full av liv!
Gå vid min sida,
visa mig vägen.
Gå vid min sida,
styr även stegen.
Jag famlar i dimman,
är otrygg ibland,
såras av törnen,
söker en hamn.
Gå vid min sida,
visa mig vägen.
Gå vid min sida,
styr även stegen.
Om dimman än lättar
och vägen jag ser:
Bliv kvar vid min sida
är bönen jag ber.